Blodbadet vid Axtorna 1565

Kriget blev inte den rena framgång som Fredrik hade tänkt sig. Den danska flottan misslyckades med att stänga Östersjön för svensk handel och därmed havererade huvudplanen. Fredriks armé skördade dock en viktig framgång – erövringen av Älvsborgs fästning. Eftersom Bohuslän och Halland vid denna tid var danska landskap hade Sverige förlorat sin enda hamn på västkusten. Kriget fortsatte utan att några avgöranden kunde fällas. I september 1565 lyckades svenska styrkor inta Varberg och därmed skapa ett andningshål mot väst. Efter att ha lagt in en besättning i Varberg drog sig den svenska huvudarmén in i Västergötland.
Danskarna försökte omedelbart att ta tillbaka staden men misslyckades. Det hårdnackade svenska försvaret av Varberg försatte dem i en farlig situation. Anfallen hade kostat många soldater livet och de som överlevt var slitna, hungriga och demoraliserade av utebliven sold. Kriget hade stått Danmark dyrt och det rådde brist på pengar.
Det faktum att den svenska huvudarmén samlade sig till ett anfall gjorde läget etter värre. Daniel Rantzau, den danske befälhavaren, löpte nu inte bara risken att förlora sin armé; om den gick under kunde hela kriget vara förlorat. Han hade bara ett alternativ, reträtt, och denna måste verkställas snabbt. Rantzau beslöt sig för att snarast anträda återtåget.
Från svensk sida sändes den djärve Knut Håkansson Hand med en styrka för att förstöra bron över Ätran vid Falkenberg, som Rantzau var beroende av för en snabb marsch söderut. Knut Håkansson hade snart satt denna bro i lågor och Rantzaus situation var ytterligare förvärrad. Han var nu tvungen att använda de vadställen som fanns. Det första låg vid Axtorna och möjliggjorde en passage över Ätrans biflod Högvadsån, det första hindret i Rantzaus väg. Den danska arméns överlevnad byggde på att den kom före svenskarna till vadet.
Lördagen den 20 oktober stod Rantzau vid Axtorna. Han hade vunnit kapplöpningen, men med ringa marginal. Svenskarna var i antågande och om de anföll medan han gick över ån skulle den danska armén lätt kunna lida ett allvarligt nederlag. Rantzau förberedde sig för den strid som måste komma. Han lät sitt infanteri besätta en lättförsvarad höjdsträckning och lät också ta bort gärdsgårdar och annat som hindrade kavalleriets rörelser. Artilleriet grupperades i en vagnborg av hopsamlade trossvagnar. Rantzau räknade cirka åttatusen man, 8 fanor ryttare och 20 fänikor infanteri. En fana bestod av ungefär 300 ryttare och en fänika av cirka 500 infanterister.

Vid tiotiden marscherade svenskarna upp och även de intog fördelaktiga försvarsställningar. Marschvägen hade placerat dem på samma sida om vadstället som danskarna. Det högsta befälet fördes av Jakob Henriksson Hästesko. Han var känd som en tapper man, men knappast som en stor fältherre. Han disponerade 15 eller 16 fanor kavalleri och 25 fänikor infanteri. Jakob Henriksson var alltså numerärt överlägsen och hans uppgift var relativt tacksam. Om han kunde hindra danskarna från att gå över vadet skulle Rantzaus armé lösas upp av brist på livsmedel och sviktande stridsmoral. Danskarna skulle inte kunna gå över vadet under ögonen på den svenska armén och Henriksson behövde egentligen bara vänta. Under de följande timmarna besköt de båda styrkorna varandra med en förmodligen inte särskilt effektiv artillerield. Vädret var regnigt och blåsigt.
Det egentliga slaget inleddes runt klockan tolv. Enligt en version gick Hogenskild Bielke, chef för en av de svenska infanteriavdelningarna, till anfall utan Jakob Henrikssons godkännande. Enligt en annan version blev Henriksson utmanad av Rantzau till strid på det öppna fält som skiljde styrkorna åt. Henriksson ska enligt denna version inte ha kunnat motstå utmaningen. Oberoende av vilken version som är sann var Rantzau sannolikt lättad över att striden hade inletts. Han var en av sin tids största fältherrar och förmodligen fullt medveten om att tidsfaktorn inte var på hans sida.